Sol, värme, ledighet och terroristplaner

Så var familjen Wälivaara hemma på svensk mark igen. Greklands Wifi fungerar ungefär lika dåligt som SJ:s förmåga att hålla tiderna under ett ymnigt snöfall, så det har inte blivit nåt bloggande, fejsbookande eller Internetssurfande överhuvudtaget för min del. Istället har jag kunnat socialisera och umgås med familjen, och efter en veckas ihärdigt socialiserande och umgängande är det rätt så härligt att få komma tillbaka till verkligheten igen. Med det menar jag att på internet kan inga barn bråka om vem som ska trycka på hissknappen varenda gång man går in i en hiss, inte heller kan de "glömma" att ta på sina puffar och något osimkunniga hoppa ner i den djupa delen av poolen. Dock har även den yngste i laget snart lärt sig behärska simmandets ädla konst- kan det bero på att barn tydligen lever efter mottot att de är odödliga? Att göra några försök att smuggla vapen igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen går inte heller i cybervärlden. Hursomhelst, vi har faktiskt haft det riktigt, riktigt härligt (trots utan internätet) och har fått med oss en massa härliga minnen hem från Rhodos. 

På tal om minnen, så finns det en liten händelse som eventuella framtida barnbarn kommer att få höra, och även om det var sjukt stressande i stundens hetta, så är det så här, några dagar efter, ganska kul...Men om ni hade sett oss den där dagen på flygplatsen, så hade ni nog alla förstått att föräldrarnas stressnivå var tämligen hög.

Det hela började i hotellets lilla turistshop. De två yngsta barnen hade sett ut varsin souvenirslangbella som de verkligen ville ha. Sagt och gjort, de små liven måste ju få nåt med sig hem (slangbellorna var väldigt basic men de var iaf märkta med "Rhodos" på ena sidan, än en gång så har en semestrande familj blivit blåst på lite pengar..) Föräldrarna kastade upp 5 euro på köpdisken, slangbellorna lades i en påse och vips så var barnen glada slangbellaägare. Pappan stoppade ner slangbellorna i en resväska och sen såg vi att bussen som skulle ta oss till flygplatsen hade kommit. Vi bordade bussen och åkte iväg till flygplatsen. Väl framme så var vår buss en av de allra sista som kom dit- detta innebar att det var sjukt många turister som ville hem och köerna var oändligt långa. Vi ställde oss i en kö för att få checka in och ta oss hemåt.

Efter ett tag så märker vi att köerna går otroligt sakta framåt. Vi inser att det kommer att bli knappt om tid, och om vi vill shoppa i taxfreebutiken efter säkerhetskontrollen så kommer den shoppingturen att gå till historien som en av de snabbaste. När vi väl har fått lämna in väskorna och går igenom säkerhetskontrollerna tillsammans med vårt handbagage så blir Jimmie stoppad av säkerhetskontrollanterna. "Open your bag", varvid Jimmie snällt öppnar en i våra ögon helt tom väska där vi tänkt att allt taxfreegodis ska få åka. Den tomma väskan är inte tom. I den ligger en liten souvenirslangbella. "You can´t take this with you on the plane, it is a weapon". Vilken terrorist får för sig att försöka ta över ett flygplan med en slangbella? Den terroristen torde nog inte komma så långt med sina ondskefulla planer tror jag. Men vakterna köper inte att vi är en helt oskyldig semestrande småbarnsfamilj- det finns i deras ögon en risk att vi ska försöka överta flygplanet med slangbellan och stoppas därmed på studs.

Den stora frågan är hur det ondskefulla och mycket farliga vapnet hamnat i den tomma resväskan? Jo, det framkommer att en viss liten herre har öppnat resväskan (som ska checkas in), tagit upp en av slangbellorna och lagt den i den tomma resväskan när föräldrarna inte sett det.  Slangbellan är ju så fin så visst måste den få åka med inne i flygplanet! Terrorplanen är därmed satt till verket och vi stämplas som en semestrande potentiell terroristfamilj...;-)

Satan tänker vi. Planet lyfter om 10 minuter och där står vi, fast i säkerhetskontrollen med ett vapen i handen. Jimmie och jag resonerar som så att vi slänger väskan och slangbellan, men säkerhetskontrollanten insisterar att Jimmie ska gå ner till incheckningsdiskarna och checka in väskan. Sagt och gjort, Jimmie tar den inte helt tomma resväskan och kutar allt vad han har och checkar in väskan. Jag tar dom tre barnen och kutar allt vad jag har till taxfreen och tänker att jag nog hinner köpa nåt. När jag ska betala godiset så inser jag att jag inte har boardingkorten eller passen- dom har Jimmie och var han befinner sig har jag ingen aning om. Jag tänker inte så glada ord igen och springer helt genomsvettig ut igen, och väntar på att Jimmie ska återvända. Man hinner ropa "final call" till oss som ska åka till Luleå, alla bordar planet, utom vi, för Jimmie dyker inte upp. Men tillslut så kommer han, och då tänker jag att om han springer till gaten med barnen så springer jag in å köper med mig nåt i taxfreen. Jag roffar åt mig en grekisk vinare och en tobleronepåse, sen kastar jag mig ut mot gaten. Där står inte så glada flygplatspersonal och meddelar att planet väntar på oss. Vi får VIP- eskort i form av att en arg grekisk flygplatstant följer med oss i en helt tom buss ut till planet (men just innan vi åker iväg släntrar två pensionärer in så vi är trots allt inte sist). Väl inne i planet så hinner vi knappt in förrän dom stänger dörrarna och börjar bege sig ut på startbanan. Vi sätter oss ner, pustar ut, och kan faktiskt skratta lite åt alltihop. Slutet gott, allting gott, men åh så stressigt det var - och det tack vare ett litet "vapen" råkat hamna i fel väska.

        Att semestra med oss blir aldrig någonsin tråkigt. Vi har som sagt haft det helmysigt i veckan, men nu får det räcka med semestrande för ett tag för nu återgår vi till vardagen igen, med fungerande uppkoppling och utan vapensmuggling. 
 

 Slangbellan- ett vapen som skrämmer flygplansfolket.