God fortsättning....

...till er alla!

Härliga juletid!

Äntligen är det juletider, nu passar det ju helt perfekt att göra de gamla traditionella julpysslen- att baka färdigköpt pepparkakshus och bygga julhus till katten- helt i sann "Ernst Kirchsteiger"- anda.....:-)

Finns det några snälla barn här...?

Livet är bra härligt när man får leva det tillsammans med barn! Har under den senaste tiden blivit överöst med komplimanger kring att min mammakompetens är tämligen hög av familjen Wälivaaras nätta barnaskara. Gustav gav mig en bild med internationell touch, Emil målar mammahjärtan i all sin prakt och idag när jag löste ett dragkedjeproblem på Elias jacka, så sa han "Mamma nu ska du få nånting", varvid han formade sina händer till ett hjärta. "Här får du ett hjärta för att jag älskar dig". Kan man annat än smälta så säg. Dessutom går alla tre barnen och lägger sig utan tjafs. Och så säger dom snälla saker mot varann, vill till och med gå ut och leka än fast det är kolsvart och sjukt lerigt ute. Helt otroligt, för att inte säga makalöst.

Än fast dessa tre är otroligt varmhjärtade och rara, så blir jag dock en aning fundersam, finns där en baktanke att hålla sig väl med föräldrarna så här i slutet av november, när tomten så väl kommer om en dryg månad? Vi föräldrar har nämligen fått ta del av kanske den längsta önskelistan, som i princip innefattar alla grejer i barnens hus-katalogen. För dessa tre lägger ihop ett och ett ganska snart- det är snart jul, då ska man vara snäll, mamma har en tomte-app som sänder skrik/bråk/jag vill inte gå och lägga mig-signaler till tomten vilket innebär att julklapparna kanske uteblir.....Ja jag vet inte, men liiiite underligt är detta rara och inställsamma beteende som barnen tagit sig an för tillfället. Men hursomhelst så är det härligt att höra att barnen kan vara snälla och säga så otroligt snälla saker till andra och varandra så vi föräldrar lever på att vi lyckats hyfsat bra i vår föräldraroll. Inte att tomten snart kommer och att mamma skickar mejl till tomten om dom tjafsar allt för mycket....

Lev väl allihop, och kom ihåg att vara snälla så ska ni nog se att tomten kommer i år också....:-)

Kram på er!

Lördagsnöjet....

..Heter "Jaga gris" skapat av Elias och blir troligen en storsäljare i framtiden. Jättekul spel, man måste bara akta sig för korsen, då får den som inte skapat spelet stå över ett kast, skaparen av spelet behöver inte det- "det är ju han som gjort det"... Buskarna är för övrigt genvägar så dom ska man försöka landa på...ett sällskapsspel som kan rekommenderas, så håll utkik i affärerna och köp det!!!:-)

Flås och potatisknölar.

Började dagen med att ta en löprunda runt broarna i Rickleå i det underbara höstvädret. Tror att jag är en löpare som springer bäst i kyla, för jag gjorde en riktigt snabb runda och idag vilket känns jättebra (hela sommaren har känts som en enda stor och tung uppförsbacke när det gäller löpandet, men nu har jag börjat komma tillbaka!!:-))  Hursomhelst, när jag kom hem från turen så hade jag en massa energi kvar så jag dök ner i potatislandet och tog upp de få och små potatisarna som fanns kvar i landet. Det var verkligen en ynklig skörd, det var också ynkligt med rödbetor, dill, persilja, squash och allt annat jag försökt odla i sommar. Även hönsen har börjat värpa mindre, men det är kanske höstens fel. Men jag frågar ändå mig själv - Är det mig eller den här sommaren det är fel på??? Nån av oss är iaf värdelösa på att få grönsaker att växa. Jaja, lite äpplen och svarta vinbär har vi dock fått så lite gött har vi fått att knapra på, men det är verkligen en otrolig tur att vi i dessa moderna tider inte behöver vara självförsörjande på mat för då skulle hela familjen Wälivaara dö hungerdöden inom två, tre veckor från dagens datum.

Har även städat och skurat och plockat inne så jag tycker att jag varit riktigt duktig idag, men nu tänker jag och Gustav se film och ta det lugnt resten av dagen- man kan ju inte vara hur flitig som helst ju!!!:-) 

Ha det så lördagsmysigt allihop. 

Potatisskörd à la svältdöden

Ett midnattligt inlägg

Så har det hunnit gå en vecka sen förra inlägget vilket innebär att jag lyckats genomföra/ leda ytterligare ett spinningpass. Jag inser att jag måste styra upp det här bloggandet bättre, jag är ju banne mig världens kassaste bloggare!!  Hursomhelst, jag lyckades med att cykla sönder cykeln- ja det låter tokigt men när jag skulle vrida på mer motstånd så hände nåt med den så att allt motstånd försvann. Snyggt jobbat säger jag. Hade jag varit lat så hade jag låtsats att det var tungt och jobbigt men det hade jag inte samvete att göra (och tar jag mig liks dit så ska det cyklas och svettas för brinnande livet). Så det blev till att hoppa av, hämta ny cykel och fortsätta cykla och svettas så drunkningsdöden kändes nära tillhands...Efter passet så drog jag på mig löparuniformen och sprang de 7 kilometrarna hem. Sen blev det te och kesomacka, och har man tränat nästan två timmar i ett ganska högt tempo så smakar te och macka otroligt gott....Den gastronomiska upplevelsen var total.

Vad händer annars då? Imorgon blir det till att tentaplugga för hela slanten. Har en massa oplöjd litteratur som handlar och skojigheter som bl.a. EU:s konstitution att ta mig an innan tisdag då det är dags för en högtidlig salstenta i ämnet.. Måste nog prygla mig själv i tvingande syfte för att lära mig allt- och för att hålla mig vaken!!! Dessutom borde jag ju faktiskt sova för att styra upp x antal timmar då man ska läsa om ovanstående ämne men just nu så är kroppen alltför hög på endorfiner efter kvällens motionerande just nu... Tur att det bor en liten nörd i mig som tycker det är liiite intressant med konstitutioner hitådit så det ska nog gå bra, och vad gäller denna otrötthet så antar jag att jag får skylla mig själv....Kanske ska man införskaffa en knölpåk och klubba sig till sängs. Ja så måste det nog bli. Knölpåken är så gott som införskaffad.

Nä nu blir det  till å tvinga sig till och sova. Godnattkramar på er alla, och en extra till de som i dagarna har förlorat en närstående. Tänker på er. Kram och godnatt.

Kvällens mantra lyder:

...Ikväll är en bra dag att hålla spinningpass för kända och okända människor.*
 ...Ikväll är en bra dag att hålla spinningpass för kända och okända människor.*
 ...Ikväll är en bra dag att hålla spinningpass för kända och okända människor.*
 ...Ikväll är en bra dag att hålla spinningpass för kända och okända människor.*
 ...Ikväll är en bra dag att hålla spinningpass för kända och okända människor.*

(*HJÄÄÄLP, hur ska detta gå??!!)

Man vet att man luktar gott..

.....när man efter ett tungt och svettigt lagårdspass (dagens doft var en blandning av nyförlöst kalv, mjölk, ensilage, svett och kodynga...)går in på Ica, köper sina äpplen, lägger dem på bandet för att betala, varvid kassörskan tar äpplena och luktar på dem och utbrister "Äpplena luktar lite skumt, skulle bara kolla att de inte var ruttna".

Jag är sannerligen en dam med klass jag.
 

Zzzzzz....

Tröskningen är i gång för fullt vilket resulterar i kvällströtta killar...:-)

Sol, värme, ledighet och terroristplaner

Så var familjen Wälivaara hemma på svensk mark igen. Greklands Wifi fungerar ungefär lika dåligt som SJ:s förmåga att hålla tiderna under ett ymnigt snöfall, så det har inte blivit nåt bloggande, fejsbookande eller Internetssurfande överhuvudtaget för min del. Istället har jag kunnat socialisera och umgås med familjen, och efter en veckas ihärdigt socialiserande och umgängande är det rätt så härligt att få komma tillbaka till verkligheten igen. Med det menar jag att på internet kan inga barn bråka om vem som ska trycka på hissknappen varenda gång man går in i en hiss, inte heller kan de "glömma" att ta på sina puffar och något osimkunniga hoppa ner i den djupa delen av poolen. Dock har även den yngste i laget snart lärt sig behärska simmandets ädla konst- kan det bero på att barn tydligen lever efter mottot att de är odödliga? Att göra några försök att smuggla vapen igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen går inte heller i cybervärlden. Hursomhelst, vi har faktiskt haft det riktigt, riktigt härligt (trots utan internätet) och har fått med oss en massa härliga minnen hem från Rhodos. 

På tal om minnen, så finns det en liten händelse som eventuella framtida barnbarn kommer att få höra, och även om det var sjukt stressande i stundens hetta, så är det så här, några dagar efter, ganska kul...Men om ni hade sett oss den där dagen på flygplatsen, så hade ni nog alla förstått att föräldrarnas stressnivå var tämligen hög.

Det hela började i hotellets lilla turistshop. De två yngsta barnen hade sett ut varsin souvenirslangbella som de verkligen ville ha. Sagt och gjort, de små liven måste ju få nåt med sig hem (slangbellorna var väldigt basic men de var iaf märkta med "Rhodos" på ena sidan, än en gång så har en semestrande familj blivit blåst på lite pengar..) Föräldrarna kastade upp 5 euro på köpdisken, slangbellorna lades i en påse och vips så var barnen glada slangbellaägare. Pappan stoppade ner slangbellorna i en resväska och sen såg vi att bussen som skulle ta oss till flygplatsen hade kommit. Vi bordade bussen och åkte iväg till flygplatsen. Väl framme så var vår buss en av de allra sista som kom dit- detta innebar att det var sjukt många turister som ville hem och köerna var oändligt långa. Vi ställde oss i en kö för att få checka in och ta oss hemåt.

Efter ett tag så märker vi att köerna går otroligt sakta framåt. Vi inser att det kommer att bli knappt om tid, och om vi vill shoppa i taxfreebutiken efter säkerhetskontrollen så kommer den shoppingturen att gå till historien som en av de snabbaste. När vi väl har fått lämna in väskorna och går igenom säkerhetskontrollerna tillsammans med vårt handbagage så blir Jimmie stoppad av säkerhetskontrollanterna. "Open your bag", varvid Jimmie snällt öppnar en i våra ögon helt tom väska där vi tänkt att allt taxfreegodis ska få åka. Den tomma väskan är inte tom. I den ligger en liten souvenirslangbella. "You can´t take this with you on the plane, it is a weapon". Vilken terrorist får för sig att försöka ta över ett flygplan med en slangbella? Den terroristen torde nog inte komma så långt med sina ondskefulla planer tror jag. Men vakterna köper inte att vi är en helt oskyldig semestrande småbarnsfamilj- det finns i deras ögon en risk att vi ska försöka överta flygplanet med slangbellan och stoppas därmed på studs.

Den stora frågan är hur det ondskefulla och mycket farliga vapnet hamnat i den tomma resväskan? Jo, det framkommer att en viss liten herre har öppnat resväskan (som ska checkas in), tagit upp en av slangbellorna och lagt den i den tomma resväskan när föräldrarna inte sett det.  Slangbellan är ju så fin så visst måste den få åka med inne i flygplanet! Terrorplanen är därmed satt till verket och vi stämplas som en semestrande potentiell terroristfamilj...;-)

Satan tänker vi. Planet lyfter om 10 minuter och där står vi, fast i säkerhetskontrollen med ett vapen i handen. Jimmie och jag resonerar som så att vi slänger väskan och slangbellan, men säkerhetskontrollanten insisterar att Jimmie ska gå ner till incheckningsdiskarna och checka in väskan. Sagt och gjort, Jimmie tar den inte helt tomma resväskan och kutar allt vad han har och checkar in väskan. Jag tar dom tre barnen och kutar allt vad jag har till taxfreen och tänker att jag nog hinner köpa nåt. När jag ska betala godiset så inser jag att jag inte har boardingkorten eller passen- dom har Jimmie och var han befinner sig har jag ingen aning om. Jag tänker inte så glada ord igen och springer helt genomsvettig ut igen, och väntar på att Jimmie ska återvända. Man hinner ropa "final call" till oss som ska åka till Luleå, alla bordar planet, utom vi, för Jimmie dyker inte upp. Men tillslut så kommer han, och då tänker jag att om han springer till gaten med barnen så springer jag in å köper med mig nåt i taxfreen. Jag roffar åt mig en grekisk vinare och en tobleronepåse, sen kastar jag mig ut mot gaten. Där står inte så glada flygplatspersonal och meddelar att planet väntar på oss. Vi får VIP- eskort i form av att en arg grekisk flygplatstant följer med oss i en helt tom buss ut till planet (men just innan vi åker iväg släntrar två pensionärer in så vi är trots allt inte sist). Väl inne i planet så hinner vi knappt in förrän dom stänger dörrarna och börjar bege sig ut på startbanan. Vi sätter oss ner, pustar ut, och kan faktiskt skratta lite åt alltihop. Slutet gott, allting gott, men åh så stressigt det var - och det tack vare ett litet "vapen" råkat hamna i fel väska.

        Att semestra med oss blir aldrig någonsin tråkigt. Vi har som sagt haft det helmysigt i veckan, men nu får det räcka med semestrande för ett tag för nu återgår vi till vardagen igen, med fungerande uppkoppling och utan vapensmuggling. 
 

 Slangbellan- ett vapen som skrämmer flygplansfolket.

 

På flygplatsen...

Förväntansfulla barn och deras småkära (?!;-)) föräldrar:-)

Snabb uppdatering

Nu kan man nog säga att sommaren är över för i år. Tycker att den här sommaren har varit alldeles för kort, man har liksom gått och väntat på det goa sommarvädret men det har liksom aldrig riktigt infunnit sig på riktigt, men det är ingenting att göra åt det- det kommer förhoppningsvis fler somrar framöver och det är bara att gilla läget att det är höst och göra det bästa man kan av den.

Ja, vad händer här annars då? Gustav har börjat fyran och Emil har börjat ettan. Lillebrorsan Elias har börjat på förskola (han har varit hos dagmamma förut vilket också var toppen) för att lära känna sina sina blivande klasskompisar, då han börjar förskoleklass nästa år. Inser att vi verkligen inte har några små barn längre, dom växer så det knakar och tur är ju att det bara är barnen som blir äldre, föräldrarna är konserverade och blir inte ett dugg rynkigare för alla år som går. ;-)

Vad gäller de konserverade föräldrarna så försöker vi hålla oss i trim med hjälp av cyklingen. Cyklingen varvas med löpträning och snart hoppas jag komma i gång med styrketräningen igen så man blir ännu starkare och förhoppningsvis då snabbare på cykeln. Jag har också antagit en liten personlig utmaning kring cyklingen- jag kommer att hålla i ett spinningpass i veckan i Bygdeå från och med september. Ja det låter lite crazy med tanke på att jag inte har några erfarenheter av att leda ett pass (cykla har jag gjort ett par gånger i livet men det här är ju lite annorlunda), men jag hoppas att jag lär mig med tiden och att vi får kul och spränger nya personliga gränser för vad man egentligen klarar av, både mentalt och fysiskt... Hursomhelst känns den här utmaningen riktigt spännande och jag ser fram emot att få sätta igång. Ska bli intressant och se hur många som kommer, hoppas vi blir så många som möjligt! :-) Troligen kommer alla deltagare att få sig många skratt då jag ska lära mig detta instruktörsuppdrag. Då man egentligen inte har särskilt mycket att skratta åt på en spinningcykel (man tar sig verkligen ingenstans och det är för det mesta jobbigt och svettigt), så kan man åtminstone skratta åt den förvirrade instruktören. 

Om en vecka är det skolstart för alla studenter på universitetet så den 4:e september är det dags att infinna sig på skolan igen, så då börjar det stora allvaret igen även för mig...Men innan dess så åker vi iväg på en spontanresa till....Rhodos!! Vi hittade en billig resa som passade oss perfekt, så det ska bli härligt att få umgås med finaste familjen och bara bada och njuta och ha det gött. På lördag bär det iväg och jag hoppas att alla i familjen håller sig kräksfria, feberfria och vid liv till dess (och gärna under resan med....)

Ha det så bra allihopa!  

Jo jag lever, och jag inser...

...att det inte kan vara lätt att vara telefonförsäljare och försöka sälja in sig hos mig idag. När jag lyfte luren och hörde att det var en telefonförsäljare orkade jag bara Inte vara trevlig, inte ens litegrann. Sa direkt att jag inte hade tid, men jag fick inte en syl i vädret, han malde bara på. Orkade bara uttrycka korta mörka hmmmanden med stor irritation, och när han sa "nu när jag har varit så trevlig så kanske vi ska slå till?", så brann jag av och sa mycket kort och bestämt "för mig är du bara en en av många tusen andra telefonförsäljare.. jag säger dessutom aldrig ja till er och det här är slöseri med både din och min tid"... Åh va elak jag var mot stackarn!! Har faktiskt dåligt samvete för jag brukar försöka vara lite trevlig iaf...

Tror att denne telefonförsäljare kommer att vara väldigt sur över alla otrevliga potentiella kunder som jag när han går av sitt pass ikväll, men i ett längre perspektiv så kan det vara det bästa som hänt honom! 

 

Om man ser på saken så här: kanske är jag den som medverkar till att denne byter karriär? Människan säger upp sig på måndag morgon, säljer sin etta på söder och köper första bästa flygstolen så långt bort som möjligt från alla sura människor som bor norr om dalälven. Sen får han blodad tand på nya upptäckter, reser jorden runt, klättrar i berg, upptäcker en ny fågelart på en avlägsen polynesisk ögrupp, träffar sin drömpartner i sydvästra Peru, och får den schystaste eviga solbrännan på köpet och tar slutligen ett jobb som kaffeodlare och lever livets glada dagar bara för att slippa prata med såna sura människor som jag. Ja, jag har kanske dragit mitt strå till stacken trots allt, jag har nog gjort telefonförsäljarmänniskan en stooor tjänst.  Stackarn vet bara inte om det än.

Ha en trevlig helg allihopa hälsar surtanten i Rickleå! ♥

 

 

 

 

 

Nu sjåar vi med sommarens alla göromål- vi jobbar i lagårn, gör hemfil och äter det ute i morgonsolen, vi badar, löptränar, cyklar, ser lite OS och bara njuter...därför kommer bloggandet i andra hand just nu, så jag återkommer med fler inlägg så småningom...!

Ha en skön sommar allihop som hittar hit!

Slutet är nära!

Ja då är snart den här semestern avklarad. Vi fick prova på skepparlivet en aning då vi åkte med färjan från Fredrikshamn till Göteborg vilket var riktigt skoj, särskilt då vi fick äta buffé ombord som var storslagen. Vi åt tills vi blev vindögda av mätthet och det bästa med buffén var enligt barnen att man fick äta hur mycket mjukglass som helst...dessutom fick man ta den själv ur glassapparaten vilket var mycket uppskattat av sällskapets yngre förmågor.

När vi kom fram till Göteborg var vi något sega så vi bestämde att vi skulle försöka hitta nånstans att sova så vi chansade på att ringa till ett hotell i skara. Vi fick napp ganska snabbt hos best western och fick ett superbra pris på sviten, så vi har kort och gott sovit riktigt kungligt inatt. Hotellet hade också enligt barnen den bästa frukosten på hela semestern då man fick grädda sina egna våfflor. Barnen åt i princip upp hotellets alla våffelsmetsreservoarer och nu sitter vi alla mätta och glada i bilen och avverkar de sista milen genom Sverige. De här dagarna har verkligen gått jättefort, och även om det har varit asakallt och regnigt så har vi haft det jätteskoj med mycket bus, lek, god mat och andra trevligheter!

Legoland- behöver vi säga att vi hade jätteskoj??! Jag blev som ett barn på nytt och jag har stortrivs hela dagen, vilket jag tror att barnen och Jimmie också har gjort!!

Legolandet får vänta

Det blev inget Legoland idag. När vi satte oss i bilen för att åka iväg så började det att regna så smått. Det småaktiga regnet tilltog och rätt var det var så var himlen som öppen och det forsade ner sjukt stora mängder vatten på oss. Vi såg knappt ut ut bilen pga av regnet och vi tänkte att det kanske ger sig efter ett tag, så när vi kom till legolandsparkeringen så väntade vi ett litet tag för att se om det skulle lugna sig. Det lugnade sig inte, inte ens ett litet dugg så till slut kände vi oss tvungna att gå ut, och när vi väl kommit ut ur bilen och gått 100 meter mot legolandsentrén så var vi genomblöta. Vi tog då ett snabbt beslut att styra på legolandsbesöket till imorgon och ta aquadome istället vilket blev succé hos alla i familjen...ja vi har alltså badat, åkt vattenrutchkanor så det hirar i magen än och är nu väldigt nöjda med dagen...:-)

Nu ligger vi på hotellrummet och myser och taggar med chips för Legoland i morgon. Vill det regna imorgon så är det bara att det regnar, för i morgon blir det Legoland om vi så ska drunkna på kuppen.

Ha det gött allesammans!

Dag 2 på vår nordiska resa

Familjen Wälivaara har nu landat i Danmark. Vi bor i en by som heter Korning, hotellet ser ut som en sunkig kommunal skola utifrån men allt är nybyggt och superfräscht när man kommer in på rummen, det luktar till och med nybyggt och sånt gillas förstås väldigt mycket. Enda nackdelen är att dom pratar grötspråk på alla tvkanaler så hittills har vi sett på tour de france på Eurosport - där cyklar man för allt vad man har så det programinnehållet förstår vi någorlunda bra trots att alla pratar grötiska....:-)

Hursomhelst så har vi nu ätit värsta brakmiddan- vi hade hoppat lunchen vilket medförde att vi allihop höll på att dö hungerdöden innan vi fick i oss mat på en innekrog inne i Horsens. Gott var det, den danska ölen som jag fick i mig var klart godkänd och ja, det är riktigt härligt att vara i Danmark (förutom att det fortfarande är j-t kallt ute....)!

Ja och nu sitter vi på hotellrummet och laddar inför Legoland. Jimmie reseplaneraren kollar färdrutter, han klickar och kollar på destinationer och mumlar och muttrar om att det är varmare i Nice...jag säger att den här kylan och denna nordiska semesterresa sannerligen kommer att härda oss inför framtida prövningar! Dessutom har ju Jimmie med sig mössan och tjocktröjan så han kommer ju att överleva, jag tog ju inte ens med mig en tjocktröja så jag får fundera på hur jag ska klara upp den här köldveckan utan att få kallbrand i vitala kroppsdelar. Men som sagt, semestrar som inte dödar de härdar en...(?!)

I morgon ska vi hänga på legolandslåset så att barnen ska hinna bli riktigt less på allt vad som heter lego på ett tag. Vi får se om föräldraparet eller barnen går vinnande ut den striden. Dom har ju öppet till klockan 21:00 så antingen är vi eller barnen less, ska bli kul att se hur det går (eller också ger alla upp pga av den hårda kölden)...

Kram och skål från oss!

Första natten på semestern avklarad!

Då var första natten på semestern avklarad. När vi kom till Röstånga (ett litet trevligt samhälle i Skåne) så hade dom ett fruktansvärt väder- det både ösregnade och åskade så vi höll på att drunkna och bli strömförande innan vi kom in på vandrarhemmet. Väl inne under tak så insåg vi att vi hamnat på ett jättemysigt vandrarhem- det kan bäst beskrivas som en hybrid mellan villervillekulla och hotell gyllene knorren vilket alla i familjen tyckte om...vi låg och myste och lyssnade på åskan ett tag innan vi till slut däckade av trötthet och sov sen hela natten. Vid sextiden steg jag upp och tog mig en 6-kilometers löprunda och fick se Röstånga utan regn, blixtar och dunder vilket var riktigt trevligt.

Innan vi åkte iväg från vandrarhemmet tog vi en promenad till en liten sjö som ligger i Röstångas nationalpark. Även här var det jättefin natur förutom alla hundratals sniglar som smugit sig upp på vägarna (antar att som kravlat sig upp pga gårdagens regn)...Jag glömde fota sniglarna men dom var riktigt läbbiga, skåneborna har mycket fint som jag vill ta med mig hem men dom där levande bajskorvarna får dom banne mig behålla.

Nu rullar vi mot Malmö och om allt vill oss väl så rullar vi in i utlandet Danmark i eftermiddag.

På väg mot varmare breddgrader?

Ja då var det dags för familjen hajkontajkon Wälivaara att åka på semester. I år styr vi, liksom många tidigare år, kosan mot sydligare breddgrader- för vi har ju bl.a hunnit vara på Cypern, Rhodos, Kreta och Övik under våra semestrar, så visst tar vi oss ut i världen i år med! Men i år skippar vi badstränder, flygplan och diskovattentunnlar och satsar på att förkovra oss i legoklossar istället. Dock börjar jag bli smått orolig att jag packat helt fel kläder- det är sjukt kallt och jag ifrågasätter mig själv och min tankeförmåga när jag tog sommarklänningen istället för vinterjackan och yllelångkalsongerna...frukosten som avnjöts vid Vedabron var det riktigt uppfriskande med köldgrader och vi satt inte kvar i onödan precis. Hursomhelst så var det tur att somliga tog med sig vintermössan så en av oss inte kommer att frysa ihjäl under den här skandinaviska sommarsemestern.... Hur ska det här gå, kommer semestern att gå i kylans och kallregnets tecken eller blir det trots allt värme i luften när vi väl kommer ner till Danmark? Det är ju inte lika kul att hoppa runt i lego i kyla och regn...Så vi får hoppas på bättring i väderväg med mer sol och värme, annars måste vi svänga in på första bästa skoteroverallaffär och göra stora värmande inköp, för när vi är nere på legoland så ska ska vi LEKA och bygga lego för allt vi bara orkar och hinner!

På återhörande från de något frusna semesterfirarna.

Härliga skördetid!

Vi följde med pappan på jobbet i kväll, och då vi inte behövde göra nån nytta så passade vi på att posera lite framför kameran istället!

  

Jimmie på jobbet

   

Brorsorna...

 Myspys vid en bal..

  

Elias och jag...

 

 

E hade enligt honom själv "jättetrötta ben" och ville åka hem på mamman...

Lite spänning i tillvaron

När jag kommer hem från Ica möts jag av två barn som befinner sig på vårt hustak. Konstigare saker har hänt i familjen Wälivaaras historia och jag antar att dom letar efter något (har de kastat/sparkat upp en boll kanske?). När jag informeras om att barnen "hoppar studsmatta" börjar en viss oro och panik infinna sig i mammakroppen. Barnen har alltså dragit studsmattan och ställt den på baksidan just nedanför hustaket och har på så sätt fått sig en väldigt fartfylld och spännande kvällsaktivitet. Jag, blivande pedagog, försöker lugnt och sansat be barnen klättra ner från hustaket då jag anser att det är en tämligen riskfylld aktivitet de håller på med...Emil försöker dock lugna mig med att det är "lugnt", de har tydligen hoppat flera gånger redan och att det är jätteroligt och att det då även är "helt säkert". Jag tycker inte att det varken är lugnt eller säkert, och att de redan hoppat flera gånger medverkar till att den pedagogiska nyansen på samtalet urholkas allt mer...Jag tar istället fram min arga röst och skriker GÅ NER FRÅN HUSTAKET OMEDELBART...Det fungerar, djupa suckar hörs från de mycket besvikna barnen, personligen så börjar mina inre bilder av barn som har brutna nackar och ben så sakeliga försvinna när jag ser dem gå ner från hustaket. 

Väl nere på backen påbörjas ett ivrigt övertalande att det ska hoppas mer i morgon- "Det är ju ingen fara, det är jättekul och man studsar ju inte så långt" är argument som jag matas med. Under morgondagen skulle jag minsann få se hur ofarligt det är med mina egna ögon...  Jag kontrar med att jag INTE vill se, och det säkert är jättekul ända tills nån 1. Ramlar ner från taket. 2. Ramlar fel och hamnar med nacken på studsmattan och resten av kroppen hamnar utanför studsmattan. 3. Får "felstuds" och studsar bort till tjottahejti istället för att landa där man tänkt från början och bryter på kuppen ett eller hundra ben och får helkroppsgips resten av sommaren/livet... Ja, jag antar att mina argument är lite tunnare än barnens "skojighetsargument", men det är en av fördelarna med att vara den vuxna i sammanhanget. Jag vinner den här gången.Inga barn får hoppa studsmatta (som inte har ett fullt fungerande skyddsnät)- från hustaket. Punkt slut. Ja, jag vet att jag framstår som en av världens tråkigaste morsor men sån är jag...

Adrenalinet och paniken har sakta avtagit efter kvällens spänningsfyllda situation, men jag måste nog se till att antingen: 1. Bränna upp studsmattan. 2. Spika igen fönstret som de använde för att ta sig ut på taket från..3. Introducera mer stillsamma och mindre spänningsfyllda uteaktiviteter så likande händelser inte upprepas igen...Kanske kan blomplockning vara ett alternativ? Ja så blir det nog, imorgon ska vi plocka blommor i en fart så att klockorna stannar (och jag slipper få hjärtstopp igen) :-) 

Ha en lugn och säker och spänningslös kväll allihop!

Ja så här kreativt hade barnen fixat till. Efter kvällens hoppaktiviteter hade skyddsnätet eliminerats nästan helt, för det FANNS ett skyddsnät på studsmattan senast som i morse...Antar att skyddsnätet var i vägen för hoppandet...

Igår nådde ett mycket sorgligt dödsbud fram till oss. Jag hittar inga ord för hur det känns och mina tankar går till min släkt och anhöriga.

Kram.

GLAD MIDSOMMAR!

I väntan på ökad friskhet

Då var vi hemma från sjukhusvistelsen. Elias har fortfarande feber och är jättetrött, men nu får han åtminstone behålla det han stoppar i sig så förhoppningsvis kommer han att piggna till inom ett par dagar. Jag tycker att han gärna får piggna till så snabbt som möjligt, det är förvisso ganska mysigt att han vill sitta i knät och bara vara, det värsta är att jag inte får så mycket gjort- kan bara sitta och titta på hur gräsmattan blir "balningsbar", (gräsklipparna är dock trasiga så man kan ändå inte klippa den), vi har inte satt potatisen, eller sått grönsakerna än heller, och så vore det ju bra om man kunde hjälpa till i lagårn också.. Elias börjar även själv bli less, han ska enligt honom själv också jobba, så ingen av oss har egentligen varken tid eller lust med sjukdomligheter just nu. Varför kan vi inte bara få bli friska. *suck.

För övrigt så lyser träningsvärken med sin frånvaro. Hur sjukt är det att inte känna någon som helst träningsvärk efter 11 timmar på en cykel? Jimmie mumlar om att vi "körde för sakta", och att vi till nästa år ska satsa på en sub9-grupp (man cyklar med en grupp som har som mål att ta sig i mål på under nio timmar), men det tycker jag låter lite för sinnessjukt för min smak. Jaja, vi får se om dom sinnessjuka tankarna smittar av sig på mig så småningom eller inte. Troligen står jag emot, men man vet aldrig.

Nä, nu blir det till att röja i tvättstugan lite medan Elias sover i väntan på att Jimmie kommer hem och byter av mig. Då ska jag ut och löpträna även om klockan hinner bli tre på natten så ska jag ut! Och kanske, kanske kommer Eliasälsklingen att bli piggare till i morgon så vi så smått kan återgå till de ganska trevliga vanligheterna igen.

En mycket matt och trött Elias

Elias magsjuka är inget att leka med. Han blev bara tröttare och mattare av allt kräkande så vi åkte in till Umeå då vi inte fick i honom tillräckligt med vätska...väl där så blev vi inlagda och vi ligger nu på barn 2 så Elias ska få i sig vätska igen. Han är fortfarande väldigt trött och vill bara sova, men vi får hoppas att det börjar vända nu när kroppen återfår lite vätska.

Stackars lilla älsklingen.

Magsjukan is in da house- igen

Eländet vill aldrig ge sig. Minstingen har varit sjuk sen i går natt, och den här natten åkte mellanbarnet dit igen. Det här verkar sannerligen aldrig vilja gå över. Vätternrundan, släng dig i väggen, dig knäckte jag på 11:05 timmar, den här så kallade Kräksrundan verkar vara mer svårknäckt, den rundan håller tydligen på i drygt två veckor, dag som natt vilket är liiite för länge och mycket i mina ögon...stackars barnen bara kräks och kräks och får aldrig njuta av sitt sommarlov.

Ja, mina känslor är lite all over the place just nu, i dubbel negativ bemärkelse. Är less less less!

Vätternrundan 2012!

Jag vaknade vid 1-tiden i natt med en 100%ig nervositet i kroppen. Vi hade bytt starttid till klockan 04:00, för att få lite extra sömn, men jag kan säga att det inte blev så mycket extra sömn för min del, kanske tack vare sockermissbruket och nervositeten..Vad gäller sockret så kan jag efter att ha levt på druvsocker, godis och energibars i 11 timmar, konstatera att jag inte vill se socker på minst fjorton dagar, längtar till mitt vanliga sockerfria fil och havregryn, sockerfria sallader, ja jag är nog sugen på allt som inte innehåller kolhydrater vis närmare eftertanke. Protein, fett och fiberdiet, here I come.

Hursomhelst, vi åkte iväg klockan 4:00. Min största fasa var att jag inte skulle få fast skorna i pedalerna, men det gick bra trots allt. Sen efter ca 300 meter började det duggregna, duggregnet övergick så småningom till kallt hällregn som höll på i 15 mil. Hällregnet övergick sedan till
motvind och motvinden höll på som värst i kanske fem sex sju mil, sen klarnade det upp och blev riktigt vackert väder. Det vackra vädret gillades allra bäst.

Ja, vad gäller cyklingen så cyklade vi på som tokar i både hällregn, motvind och vackerväder. Vi blev alltså både blöta, kalla, stelfrusna och tillslut hyfsat varma. Förutom vädret så hade vi som plan att försöka hitta grupper som körde i ungefärligt 30-tempo, och vi åkte snålskjuts på såna grupper och även lite snabbare grupper, som gjorde att vi fick ett i mina ögon bra medeltempo (29, nånting på hela turen)

Ja vad mer kan jag berätta. Det här har varit en resa för både kropp och själ. Varje muskel i kroppen ömmar lite lagomt och själen har även fått sitt- jag som trodde att jag aldrig skulle fixa detta så här bra har nu lärt mig en sak om mig själv, jag klarar mer än vad jag tror och den känslan ska jag ta med mig i allt jag gör hädanefter. Den här cykelturen har även gett mig ett kvitto på att träning lönar sig- f-n va gött det är att få känna att man kan braka på i backarna och när man tror att orken ska vara slut så finns det en massa mer att ge, hoppas att alla får uppleva den känslan nån gång!

Ja den här resan har gett mer än jag kunde ana. Jimmie pratar redan om
nästa års tur, men mig ska man nog bearbeta om en sisådär nån vecka, för trots att turen gjort att jag rent mentalt har vuxit flera centimeter så talar kroppen och alla ömmande muskler sitt tydliga språk- "jag vill INTE INTE INTE cykla nå mer, jag vill sova i hundra år och vila upp mig, äta allt utom snabba kolhydrater och bara vara", så vi kör på den linjen ett tag tror jag. Men bara ett tag, för jag måste ju kolla om det här gjort mig till en snabbare och starkare cyklist...:-)

Jag tog mig runt dom trettio milen på 11:05:55 ( varav 59 var tid vi stod stilla). Det är en tid som jag är mer än nöjd med.

Kram på er från en trött men mycket stolt Helena.

Socker är min bästa vän.

Ja så ligger jag i sängen och försöker sova lite innan vi ska dra iväg. Klockan är snart 21:13 och jag är inte det minsta trött. Jag är rättare sagt hög. Hög på socker. En del menar att det kan va bra att sova lite innan man ska cykla 30 mil men jag menar att det behövs inte, för med tanke på alla kolhydrater jag stoppat i mig idag så är jag speedad, och med alla kolhydratrika häxblandningar och diverse geléer och energyboostmedel som finns i cykelväskan så finns det inte en chans att jag lär somna under tiden vi bänglar oss runt vätternsjön heller. Troligen lär jag sitta totalt speedad och kanske åker jag dit för doping med tanke på alla vansinniga kolhydrater jag bär i och på mig. Oh yeah, här ska det cyklas minsann (sockerspeedad är bara förnamnet)!!!!!!!!!!!!

Dagen tillbringades för övrigt i strosarläge. Vi har gått och kikat och handlat lite högst (icke) nödvändiga cykelsaker i mässtältet. Sen tog vi en trevlig fika och efter det så åkte vi hemåt och ägnade våra tankar åt dilemmat "vad ska vi ha på oss så vi inte fryser/svettas eller blir blöta under turen????". Ja det dilemmat har vi inte klarat upp än och jag är lika förvirrad som innan vi började tänka.. Hursomhelst så blir det nog bra tillslut ändå säger jag...Nu MÅSTE jag försöka sova- godnatt!!

Har ingen bild på sockret så det får bli några andra bilder!