När jag kommer hem från Ica möts jag av två barn som befinner sig på vårt hustak. Konstigare saker har hänt i familjen Wälivaaras historia och jag antar att dom letar efter något (har de kastat/sparkat upp en boll kanske?). När jag informeras om att barnen "hoppar studsmatta" börjar en viss oro och panik infinna sig i mammakroppen. Barnen har alltså dragit studsmattan och ställt den på baksidan just nedanför hustaket och har på så sätt fått sig en väldigt fartfylld och spännande kvällsaktivitet. Jag, blivande pedagog, försöker lugnt och sansat be barnen klättra ner från hustaket då jag anser att det är en tämligen riskfylld aktivitet de håller på med...Emil försöker dock lugna mig med att det är "lugnt", de har tydligen hoppat flera gånger redan och att det är jätteroligt och att det då även är "helt säkert". Jag tycker inte att det varken är lugnt eller säkert, och att de redan hoppat flera gånger medverkar till att den pedagogiska nyansen på samtalet urholkas allt mer...Jag tar istället fram min arga röst och skriker GÅ NER FRÅN HUSTAKET OMEDELBART...Det fungerar, djupa suckar hörs från de mycket besvikna barnen, personligen så börjar mina inre bilder av barn som har brutna nackar och ben så sakeliga försvinna när jag ser dem gå ner från hustaket.
Väl nere på backen påbörjas ett ivrigt övertalande att det ska hoppas mer i morgon- "Det är ju ingen fara, det är jättekul och man studsar ju inte så långt" är argument som jag matas med. Under morgondagen skulle jag minsann få se hur ofarligt det är med mina egna ögon... Jag kontrar med att jag INTE vill se, och det säkert är jättekul ända tills nån 1. Ramlar ner från taket. 2. Ramlar fel och hamnar med nacken på studsmattan och resten av kroppen hamnar utanför studsmattan. 3. Får "felstuds" och studsar bort till tjottahejti istället för att landa där man tänkt från början och bryter på kuppen ett eller hundra ben och får helkroppsgips resten av sommaren/livet... Ja, jag antar att mina argument är lite tunnare än barnens "skojighetsargument", men det är en av fördelarna med att vara den vuxna i sammanhanget. Jag vinner den här gången.Inga barn får hoppa studsmatta (som inte har ett fullt fungerande skyddsnät)- från hustaket. Punkt slut. Ja, jag vet att jag framstår som en av världens tråkigaste morsor men sån är jag...
Adrenalinet och paniken har sakta avtagit efter kvällens spänningsfyllda situation, men jag måste nog se till att antingen: 1. Bränna upp studsmattan. 2. Spika igen fönstret som de använde för att ta sig ut på taket från..3. Introducera mer stillsamma och mindre spänningsfyllda uteaktiviteter så likande händelser inte upprepas igen...Kanske kan blomplockning vara ett alternativ? Ja så blir det nog, imorgon ska vi plocka blommor i en fart så att klockorna stannar (och jag slipper få hjärtstopp igen) :-)
Ha en lugn och säker och spänningslös kväll allihop!
Ja så här kreativt hade barnen fixat till. Efter kvällens hoppaktiviteter hade skyddsnätet eliminerats nästan helt, för det FANNS ett skyddsnät på studsmattan senast som i morse...Antar att skyddsnätet var i vägen för hoppandet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar