Vätternrundan 2012!

Jag vaknade vid 1-tiden i natt med en 100%ig nervositet i kroppen. Vi hade bytt starttid till klockan 04:00, för att få lite extra sömn, men jag kan säga att det inte blev så mycket extra sömn för min del, kanske tack vare sockermissbruket och nervositeten..Vad gäller sockret så kan jag efter att ha levt på druvsocker, godis och energibars i 11 timmar, konstatera att jag inte vill se socker på minst fjorton dagar, längtar till mitt vanliga sockerfria fil och havregryn, sockerfria sallader, ja jag är nog sugen på allt som inte innehåller kolhydrater vis närmare eftertanke. Protein, fett och fiberdiet, here I come.

Hursomhelst, vi åkte iväg klockan 4:00. Min största fasa var att jag inte skulle få fast skorna i pedalerna, men det gick bra trots allt. Sen efter ca 300 meter började det duggregna, duggregnet övergick så småningom till kallt hällregn som höll på i 15 mil. Hällregnet övergick sedan till
motvind och motvinden höll på som värst i kanske fem sex sju mil, sen klarnade det upp och blev riktigt vackert väder. Det vackra vädret gillades allra bäst.

Ja, vad gäller cyklingen så cyklade vi på som tokar i både hällregn, motvind och vackerväder. Vi blev alltså både blöta, kalla, stelfrusna och tillslut hyfsat varma. Förutom vädret så hade vi som plan att försöka hitta grupper som körde i ungefärligt 30-tempo, och vi åkte snålskjuts på såna grupper och även lite snabbare grupper, som gjorde att vi fick ett i mina ögon bra medeltempo (29, nånting på hela turen)

Ja vad mer kan jag berätta. Det här har varit en resa för både kropp och själ. Varje muskel i kroppen ömmar lite lagomt och själen har även fått sitt- jag som trodde att jag aldrig skulle fixa detta så här bra har nu lärt mig en sak om mig själv, jag klarar mer än vad jag tror och den känslan ska jag ta med mig i allt jag gör hädanefter. Den här cykelturen har även gett mig ett kvitto på att träning lönar sig- f-n va gött det är att få känna att man kan braka på i backarna och när man tror att orken ska vara slut så finns det en massa mer att ge, hoppas att alla får uppleva den känslan nån gång!

Ja den här resan har gett mer än jag kunde ana. Jimmie pratar redan om
nästa års tur, men mig ska man nog bearbeta om en sisådär nån vecka, för trots att turen gjort att jag rent mentalt har vuxit flera centimeter så talar kroppen och alla ömmande muskler sitt tydliga språk- "jag vill INTE INTE INTE cykla nå mer, jag vill sova i hundra år och vila upp mig, äta allt utom snabba kolhydrater och bara vara", så vi kör på den linjen ett tag tror jag. Men bara ett tag, för jag måste ju kolla om det här gjort mig till en snabbare och starkare cyklist...:-)

Jag tog mig runt dom trettio milen på 11:05:55 ( varav 59 var tid vi stod stilla). Det är en tid som jag är mer än nöjd med.

Kram på er från en trött men mycket stolt Helena.