BikeBoost!!

BikeBoost är härmed avklarat! I ett kallt, ihållande regn så tog jag, tillsammans med cykelgruppen Umeå slowriders (gruppen jag ska cykla Vätternrundan med) på tiden 2:59:57 (hade som mål att hålla mig under tre timmar).  Kan konstatera att kropp och själ är tämligen nöjd för bedriften, för idag var en liten påminnelse att livet inte alltid är en Disneyfilm där allt är härligt, torrt och allmänt välbehagligt. Idag fick vi en rejäl dos av både fysiskt och psykiskt motstånd - regn och blåst, tuffa backar, fart, mjölksyra, och sist men inte minst - stora mängder asfaltsgrus och sand som mumsigt snacks förgyllde upplevelsen under hela loppet. Ja nu är "genrepet" inför Vätternrundan genomförd, ska nu försöka få ihop ett ytterligare ett långpass innan det är dags att åka till Motala. 

Allt går bara viljan finns!! Ha det gött allihop!! 

                       

Klorförgiftning och våld i nära simrelationer- kontentan av fjärde simpasset

Har nu genomfört fjärde passet på denna crawlkurs. Konstaterar så här i halvtid att det här simmandet går framåt, dock med vissa, mindre nogberäknade bakslag. Jag kan nu tex simma flera simtag och bara dricka en halvliter vatten per simtag. Båda armarna gör någorlunda samma rörelser. Ibland blir det bakslag när jag glömmer att simma med nån arm. Och ibland, när jag tänker för mycket på hur man ska andas, så glömmer jag bentagen. Eller så glömmer jag bort att jag äger två armar som ska häva den övriga kroppen framåt. Ibland glömmer jag alltihop och då får jag i mig mellan tre och fem liter vatten samtidigt som jag tänker väldigt fula ord. Och då känns det som att livet passerar revy. Men än har ingen drunknat på riktigt, så jag känner att jag ligger på plus än. Jag höll förvisso på att dränka/sänka min äkta hälft genom en hård sim/karatespark när han kom för nära mig, men även han tycks ha sänkt ribban för vad man får lov att tåla när Helena Wälivaara ska lära sig simma crawl. Han sjönk bara en aning, hostade till och mumlade något som jag inte uppfattade i stunden. Undrar hur det egentligen känns att få en hård, oväntad karatespark av nån galning när man är ute på en trivsam/stillsam simtur. Borde ju kännas mindre angenämt iaf. Jaja, tur Jimmie är härdad och tålmodig av sin natur. Han vet att allt har ett pris och att det ligger i hans giv som äkta make att betala i form av att få en oväntad karatespark i ansiktet under en för honom en så trivsam simtur. Vi får väl hoppas på så få karatesparkar under resten av simtillfällena, samt att jag lär mig att inte hinka i mig så gränslöst mycket vatten. Då kanske det här simmandet går vägen till slut, jag slipper bli klorförgiftad och Jimmie slipper bli oväntat misshandlad av en galning som inte kan hålla ordning på benen under simturen.

Ha det gott och simma så lugnt ni kan...:-) /Helena 

Lite is har väl ingen dött av. Eller var det tvärtom?

Var ute på säsongens andra cykelrunda idag. Solen stod högt på den klarblå himmelen, snålblåsten var väl en aningens mindre angenäm än den klarblå himmelen, men vad gjorde väl det - värmen låg i luften och vi hade bestämt oss för att ta en tur på snabbhojarna. Sagt och gjort, vi trampade på i hopp om att turen skulle bli särdeles angenäm. Efter ca två mil så skulle vi upp för jävulsbacken- en flera km brant klättringsetapp som alltid är sjukt jobbig för otränade cykelben. Det började bra, sen märker vi att det ligger sjutusans mycket is här och var. Och så kommer det ännu mera sjutusans is här och var. Och plötsligt är hela vägen bitvis full med sjutusans mycket is. Jaja, vi smyger fram, och klarar oss utan att dratta omkull. Vi tar oss upp för jävulsbacken och får maxpuls och mjölksyra med på köpet. Nu måste väl iseländet vara bortsmält på resten av vägen, för det ÄR inge kul att cykla med racerdäck på ishalka. Tro mig. Inte ens i uppförsbacke. Som sagt, när vi väl ska ner för en lika brant och lång nedförsbacke, så ser vi att isen ligger som ett smäck över hela körbanan. Kul. Så medan de tappra männen i gruppen hoppar av cykeln och går, så lossar jag, den lata, bekväma och smarta kvinnan den ena skon och rullar lugnt och försiktigt ner för en backe som vi vanligtvis brukar ligga i 50-55 km i timmen nerför. Det vore ju som kul att överleva längre än andra cykelturen tycker jag. 

Nåväl, vi tar oss ner, sen är isen väck. Jag cyklar på, kommer fram dit jag ska och är nöjd över min insats. Summa summarum av denna upplevelse? Har ingen sådan, men jag hoppas innerligt att isen är borta tills nästa gång jag ska ut, trots att is väl aldrig skadat nån som cyklar på ultratunna, odubbade däck.  (?) 

Ha det gött, och cykla lugnt. //Helena 

    Vi tog en bild som bevis på att det tydligen är vinter kvar på vissa ställen...

...och jag tog en oerhört genomtänkt selfie när jag äntligen kommit tillbaka till bilen helskinnad!!! :-)

Programuppdateringars gissel.

Att simma i vatten. Är det verkligen tänkt att homo sapiens ska kunna förflytta sig på något annat simsätt än det man först i livet lärt sig? I nuläget, efter kvällens vattendrypande aktivitet så är jag tveksam till det. En kropp som i ett trettiotal år programmerats till att simma på ett särskilt sätt, dvs bröstsim 2.0, ska nu i en grisblink nu lära sig ett helt nytt sätt att ta sig fram i vatten på, dvs crawl 7.1. Kropp och hjärna är verkligen inte synkade eller kompatibla för det här!! Att jag dessutom missat två lektioner redan och förväntas ta till mig missad teknikinfo på en kvart gör inte saken lättare. Att flyta rätt, andas, hålla reda på armbågar, tummar, bensparkar, slappna av på en och samma gång blev nog för mycket för Helenas hjärna. Efter lektionens slut var hjärnan som sagt slut, och kravet på mental vila och reflektion på allt det nya var högst livsnödvändigt. Hur ska detta gå? I ett ögonblick, när hjärnan la av och signalerade hjälp, "jag kan ingenting", så tänkte jag ge upp, och ta riktning mot första bästa studentpub, och med hjälp av dåligt framställd läkarsprit glömma att jag betalade 1800:- j*vla spänn för att utsätta mig för denna mentala tortyr. Men istället för det alkoholbaserade aktivitetsförslaget så inser att jag måste ner i vattnet igen, och dränka mig ännu mer i vad jag ämnar lära mig. Simma, simma, simma, simma. Träna träna träna, så att kroppen tvingas programmera om sig på det här nya, i dagsläget j*vulskt förvirrande simsättet.

För om det så är det sista jag gör, så ska kroppen fixa denna programuppdatering.  Krål 7.1 - Here i come!!! :-) 

Simma lugnt, och god natt. //Helena 

Hejsan!

Ja det var sannerligen ett bra tag sedan. En hel del har hänt i livet sen förra inlägget, både roligheter och tråkigheter. Men nu så slänger jag iväg ett helt, ganska crazy och meningslöst inlägg om att jag numera kommer att gå in i en ny fas i livet. Jag kommer nämligen att börja SIMSKOLA. Jajamensan, ni läste rätt. Har under de senaste åren avverkat en nästan fyraårig universitetetsutbildning, cyklat ansenliga mil på cykeln, åkt en massa dumma mil på skidor, sprungit med andra halvgalna stockholmare å annat löst folk på Lidingö, men detta är nog den allra största utmaningen hittills. Simskola. Förknippar det med död, lidande och förskräckelse. Men har man tagit fan i båten så måste man ro hen iland, så ska jag klara en klassiker innan pensionen så är det bäst att lära sig detta miserabla vattenkrålande. Så skänk en tanke åt mig på tisdagkvällar. För då ligger jag (förhoppningsvis inte på botten av simbassängen) i vatten och gör att simläraren vill byta karriär till nåt som inte så hopplöst som uppdraget att vägleda mig till krålets ädla konst.

Ha det gött, och simma lugnt.

//Helena